I fredags åkte vi iväg med färjan. Det var en bisarr upplevelse till en början. Först blev vi märkligt fotograferade likt fotografierna från nöjesfält, några steg senare  stod Mumin och Lilla My och hälsade oss välkomna, några steg till stod två kaptener och gjorde samma sak och bakom dem stod det ett band som spelade klämkäcka låtar på temat Siesta.

Men sen tog vi oss upp på däcket och njöt av vårsolen.

Där var det lugnt och stilla.

Vi tittade på skärgården som sakta försvann bakom oss.

Sen någon gång somnade vi i våra hytter och vaknade upp när vi snart var framme i Finland.

Vi började genast turista och tänkte att den där vill man inte ha i munnen på en cykeltur.

Sen skippade vi designmuseum och gick direkt till loppisarna och second hand-butikerna för att få se de historiska vingslagen av Arabia, Marimekko och Ittala.

Det fanns så sjukt mycket fint att man önskade att man var i stort behov av minst 15 hela serviser.

Och en och annan gryta.

Och skogsväskor i plåt.

Men liksom de pastelliga vuxentidningarna så fick de stanna i landet den här gången.

Sen provade vi en av Finlands bästa delikatesser: Örfilen! Stans största fanns att finna på Café Succée.

Som en hel måltid.

Men alla skulle ha varsin. Så var det sagt.

Med energin återfunnen funderade vi på om det var såhär man skulle röra sig i grannlandet.

Om det var såhär man helst skulle se ut.

Och om det var såhär man skulle känna sig.