Om cyklar och tomater
Jag hade nog aldrig haft en bästa vän, inte en sådan som man paras ihop med direkt, sådär så man skulle säga våra namn nästan som ett och att jag ibland fick hennes namn och hon fick mitt. Sen flyttade jag hemifrån och fick en vän alldeles nära.
Vi drack varm choklad och smoothies och pratade om precis allt när vi satt på mitt tak, eller hennes brygga vid älven. Hon brukade laga makaroner med ketchup mitt i natten ibland och sent om nätterna cyklade vi över tomma torg och förbi den rosa kyrkan smått berusade efter sommarens fester och jag sov alltid i den gula soffan i vardagsrummet.
Men då kom hjärtekrossaren och sen kom gråten.
Och jag fortsatte gråta så länge att jag egentligen inte kunde gråta mer, och då grät jag lite till.
Förvånad men fascinerat frågade hon hur många tårar som egentligen kunde rinna ner för mina kinder. Sen en dag stod hon i min hall och gjorde likadant.
Hon sov inte, hon åt inte, hon visste inte vad som var fel och det gjorde ingen annan heller.
Vi blev ovänner och ingen visste varför, vi slutade vara med varandra utan att någon sa något. Och när vi väl började prata igen hade det gått för lång tid och vi hade hunnit bli några andra än de de var då vi cyklade genom staden med kjolarna kittlandes vid knävecken, på väg hem till ett tak och en kopp varm choklad.
