– Hur mår du?
Om hon hade vågat hade hon strykit honom över håret, lämnat sina händer på hans.
Men hon gjorde inte det.
Hade hon vågat hade hon hållit kvar blicken lite längre. Men hon var rädd att den stunden
kunde få henne att darra igen. Det ville hon inte att han skulle råka se. Så hon gjorde inget.
Hon satt bara där men en tekopp med en sockerbit i, på väg att lösas upp av vattnet.

– Va?
Han tittade på henne en liten stund.
Hon visste aldrig om hon pratade lågt och otydligt eller om det var han som inte lyssnade. Inte
ville lyssna.
– Hur mår du?
Hon upprepade frågan. Hon ångrade den lite och önskade hon sagt något med mer djup i.
Men hon kom inte på något.
Sockerbiten var snart försvunnen, teet var fortfarande för varmt.
Hade hon vågat hade hon sagt att han hade fina läppar och passade i blått.

De satt brevid varandra i soffan. För långt bort för att de skulle röra varandra, men tillräckligt
nära för att hon skulle känna hur han luktade.
Hade hon vågat hade hon lagt örat mot hans bröst, hennes huvudet skulle röra sig upp och ned
i takt med hans andetag. Hon skulle lyssna på hans hjärta och försökt få sitt eget att slå i samma takt.
Men det gjorde hon inte, hon vågade inte.

– Jo bra, jag mår bra.
Såklart han mådde bra. Man kan inte svara något annat.
Hon ville kasta sig i hans armar och kyssa honom tills hennes läppar domnat bort. Kramat honom
lite hårdare än man ska för att veta att han fanns, och att hon fanns, på riktigt den här gången.
Men hon vågade inte. Hon sa inget, hon gjorde inget. Hon drack av sitt te.

– …och hur mår du själv?
Han sa det helt automatiskt. Sådär man säger när man ska vara artig. Som när man träffar någon
man inte träffat på länge, en ytlig bekantskap, någon man egentligen inte orkar prata med.

– Bra.
Sa hon, helt automatiskt. För så säger man när man inte vågar säga något annat.