Först var vi ute och kikade efter hjortron, det var mängder av röda kart i hela skogen. Vi tänkte att det var perfekt, vi skulle bara vänta en dag eller två så skulle syltburkarna snart stå i drivor hemma hos oss alla. Fast så blev det inte, för på alla våra ställen var hjortronen redan plockade. Allt var borta och syltdrömmarna hade reducerats till möjligen en burk.
En kvinna kom ut i skogen och visade sitt revir ”Ni pockar väl inga kart?!” sa hon och ville nästan kika i hinkarna. Det är en hård kamp där ute.

Jag har börjat prata annorlunda, jag skyller det på att varje gång vi åker bil så lyssnar vi på Torgny Lindgren som läser ur sin bok Minnen. Helt plötsligt är det så enkelt att myta ihop historier som utspelar sig i Västerbottens inland och berätta dem med samma dialekt som Torgny själv. Så där ute i skogen, när allt kändes hopplöst bubblade Torgny Lindgrenskan fram ett nytt ordstäv i min hjärna:  Längs de upptrampade stigarna finner du inga hjortron. 
För det är ju så enkelt att gå där andra gjort en väg, men där är hjortronen oftast redan plockade, så man måste gå rätt ut, trampa ner i några hål, få grankvistar i ansiktet och kanske hitta något enda litet hjortron. Eller så hittar man möjligen blåbär, men det kanske kan vara bra det med.

Det var Hjortronfilosofin.