En gång kom Sofie utspringande ur sitt rum och sa att hon hade en fladdermus i sängen. Hon skulle sova och helt plötsligt var den där på hennes fötter. Snart låg täcket utomhus och vi tittade på när den lilla fladdermusen kröp iväg på sina vingar innan den flög iväg. Här kallade vi henne vampyr, hennes pappa kallar henne fortfarande för Batgirl. 

Det och många andra historier har inträffat här i korridoren under året. Om två timmar åker jag norrut och lämnar korridoren, Karlstad och universitetet. För hur länge vet jag inte alls, kanske kommer jag tillbaka till hösten, kanske är jag någon annan stans.  

Jag kom i alla fall inte in på Berghs, de ringde folk till intervju i veckan men inget samtal till mig. Har kollat lite ad-assistent platser utan lycka, än. Sökte platsen på Garbergs men den var redan tillsatt. Killen jag mailade mina arbetsprover till sa även att jag ”kan ha kommit för långt för att passa som ateljéassistent hos dem. Det är inte säkert att det är utvecklande”. Nog är det en komplimang, men jag blev samtidigt lite ledsen. För om jag är för dålig för att komma in på de skolor jag vill gå och ”för bra” för att vara assistent på en av de bättre reklambyråerna i Sverige. Vad ska jag då göra? Jag vet att ni kommer säga att det bara är att söka år efter år tills man kommer in, jag är ju trots allt inte särskilt gammal. Men det känns så hemskt onödigt att bara sitta och vänta på nästa ansökningstillfälle och döda tiden däremellan. 

Mina väskor är i alla fall överpackade och jag funderar fortfarande på hur jag ska få med mig allt. Det blir knepigt. Ska se om det är någon kvar i korridoren jag kan säga hejdå till och sen hoppas jag på att Joakim blir klar med sin tenta tidigt så jag hinner krama honom en gång till innan tåget går. 

Hur som helst så har det varit två terminer att minnas i massor. Som min klasskompis Kajsa (som för övrigt kommit ett steg närmare hennes dröm om att bli kläddesigner och därför flyttar i höst) sa innan vi gick åt olika håll ”att skiljas är att dö litelitegrann”.