genus i barnböcker
Ja, jag har hakat upp mig på det här. När jag såg artikeln på DN blev jag dock lite hoppfullare om min egen verkan i det hela. Förvisso är inte julkalendern en barnbok, men har väl likheter till en. Vi har en väldigt blyg, snäll och känslosam man med i alla fall, mesig är han till och med ibland. Det räknas.
”Någon motsvarighet till sökordet ”Starka flickor” finns inte på biblioteken när det gäller ömsinta pojkar. Det där med sökord är över huvud taget svårt. För vad är egentligen en stark flicka? Är det alla Pippi Långstrump-kopior, eller är det den blyga tysta tjejen som har en inre styrka?
Och vad är i så fall en snäll pojke? Nästan alla bilderbokskillar kan platsa i den kategorin. Går det att hitta något uttryck som kan illustrera de killar som inte följer gängse mönster för hur pojkar ”ska” uppföra sig? Snälla killar, omsorgsfulla, annorlunda, mjuka eller försiktiga killar?
Ju mer man försöker, desto tydligare inser man svårigheterna.”
För övrigt känner jag mig desto mer sårbar när det gäller julkalendern i år i och med att jag skriver den rätt mycket jämfört med förra året då Andreas stod för texten. Det är ganska mycket mer utlämnande att skriva text än att rita en bild. Japp. Kanske därför jag hakat upp mig på det här så mycket.
7 thoughts on “genus i barnböcker”
Genus kan man tänka på hur länge som helst!
Du är så himla fin & bra, tack för att du förgyller internet! Du är lite av en förebild faktiskt, då jag går bild & formgivning på gymnasiet och också gillar att skriva. 🙂
Ha en fin vecka!
snygg blogg & välskriven. ovanligt att se. :>
Lite trist är det ju att man klarar sig betydligt bättre ute i samhället om man är utåtriktad och stark, och kanske inte så särskilt snäll. Detta gäller speciellt om man är man. Man upptäcker till exempel att tjejer inte är så intresserade av mjuka försiktiga killar. Den kille som vill vara åtrådd av tjejer snarare än vara kompis med dem tjänar mer på att anta en ganska så traditionell mansroll.
så en mesig kille är lite mer som en tjej? det är kvinnligt att vara mesig, känslosam, blyg och snäll?
jag tycker att det är viktigt att tänka ur ett genusperspektiv, men att det kan tas för långt. när man kommer till den punkten att man måste göra tvärtom hela tiden tycker jag att det har gått för långt åt andra hållet istället.
Det är väl mest det att det är först nu som killar tillåts att vara lite mesiga i barnböckerna. Tjejer får vara blyga och snälla utan att det gör något. Och ja, det tror jag. Att samhället menar på att det är mer ”tjejigt” att vara känslosam, blyg och snäll. Såklart. Men det behöver ju inte betyda att vi måste vara det, eller att killar inte får vara det. Men det typiska bilden av en tjej kan vara just det.
Annat var det ju på 1700talet, då var det väldans manligt att gråta. Vi kanske är på väg dit igen.
( Just ordet mesig behöver vi inte bry oss om. Det kanske är väl starkt egentligen. )
eller 1600-talet. eller nåt tal. Jag minns inte riktigt. Det var ett tag sen i alla fall.
Man måste ju inte stå för precis allting man skriver. Det är väl lite en poäng med att skriva, man får testa att sätta sig in i andra synsätt och åsikter.
Dessutom kan man inte själv riktigt styra över sina egna berättelser. Det är ju en del av charmen med sagor och och texter – ibland gör det ju faktiskt bara precis som de själva vill…
cakitsel var ett roligt verri-ord. låter som ett utländska namn. Catitsel, kom in och ät!