Och det gör jag ju faktiskt. Så nu kommer det handla om:

1. Kulturtentaokoll

2. Analys av min egen jämställdhetssyn och mångfaldstankar. 

 

Så, nu börjar vi. 

1. 

De där tentorna vi haft på oss en månad att skriva, Kulturvetenskapstentorna. 

Jag var stensäker på att de skulle lämnas in på fredag, men då träffade jag en av mina lärare.

(han)  – Hej, hur har det gått

(jag)   – Bara fint, jag har varit klar ett tag, ska lämna in snart tänkte jag.

(han)  – Bra, jag tänkte gå och hämta de sista tentorna nu

(jag)   – …Vänta nu, ska de in idag?

(han)  – Ja.

klockan var 15.45, studentexpeditionen stänger 16. Mina tentor låg hemma, på en dator (varav en hade några meningar kvar att skriva), jag var på universitetet. 

Sen så fick jag lite panik och blev lite rädd. Men som tur var löste det sig till slut, bara jag mailade tentorna till mina lärare när jag kom hem. Och den tredje läraren visste inte själv vilket inlämningsdatum han hade. Så den kunde jag lämna idag. 

Så, nu är de borta i alla fall. Konst och Designtentan (som även den varit klar ett tag) lämnade jag också in, även om den inte ska in förrän på tisdag, men för att vara på den säkra sidan den här gången. 

2. 

Sandra kommenterade senaste inlägget på Stjärnfall och Vinterkyssar och nämnde att alla kvinnor (2 stycken, tror inte Majbritt är en av dem) bara sitter och väntar på sina kärlekar. Lillan väntar, och Agatons farmor väntar. Männen reser omkring och har högtflygande planer.

Det är ju inte meningen! Men när hon säger så inser jag det själv. Jag reflekterar inte alls över det när jag skriver. Jag gör det bara. Men är det riktiga äventyr så brukar jag tänka mig en tjej, som är äventyrlig. Oftast rödhårig dock. Men jag har i alla fall gjort lite sagor om äventyrliga kvinnor, och flickor.

Det är läskigt när man börjar tänka på det, hur insnöad man är i de stereotypa könsrollerna. Även om jag oftast tror att jag har en ganska sund syn på det hela, men hela systemet är ju alldeles påverkat, vi är nog ganska många alldeles påverkade.

Jag läste i Metro för ett tag sen om att vi kommer aldrig få bukt på jämställdheten förrän kvinnor börjar hitta karlar nedåt. Alltså lägre i åldrarna, lägre utbildning och lön. Klart som korvspad att det blir fel om man börjar i underläge redan där. Själv har jag en äldre pojkvän, so m jag blir mycket förvånad över om jag blir mer meriterad än honom. Vad jag nu än ska jobba med (man får inte säga ”vad ska du bli när du blir stor?” till barn. att bli är för förknippat med ens personlighet. ”Vad ska du jobba med?” ska man säga. Därför undviker jag att säga det om mig själv också ”Vad jag ska bli” så jag lär mig). 

Typiskt. 

Sen så skriver jag inte alls så ofta om varken homosexuell eller bisexuell kärlek. Och jag är inte heller så generös med rasvariationen på mina karaktärer. 

Nej, i mina sagor är de vita och heterosexuella. Kvinnorna bakar kakor med rosetter i håret och männen åker zeppelinare ut i rymden. 

Jag skulle lika gärna kunna stå på dansgolvet, eller okej, jag står nog längst väggen och väntar på att bli uppbjuden,  den där gången på 30-talet då SR gjorde en radiosändning från Nalen och det mest spännande händelsen var att det stod ”tre negrer, troligtvis sjömän” i lokalen.

Åh.

(som tröst så finns det nog en viss litenliten del i julkalendern som är lite tvärtom. Och den tänkte jag inte heller på att den blev som den blev när jag skrev. Men allt är inte klart än. Julkalendern har lång väg kvar att gå. Hela 20 dagar)