http://mashakarpushina.blogspot.com/
Vore väl konstigt om jag inte gillade det här
Någonstans kanske man måste förstå att man faktiskt måste röra på sig för att träna. Eller, kanske inte? Det här är ju klockrent. ”if you can sit, you can be fit!”
Det är väl egentligen mest bara äldre damer, tjockisar och gamla gubbar i för tajta badbyxor som går och simmar sådär då och då, ”motionssim” så att säga. Det låter alldeles extra bra när min mor frågar mig om jag ska med på ”vuxensim” som det även kallas på Burträsk badhus mellan 19-21.
Egentligen så är det riktigt mysigt för det är högst tio personer där (varav minst 3 är gamla lärare till mig) de har på lugn musik, släckt ner lamporna och tänt stearinljus längs kanterna av basängen. Sen bjuder de på apelsin också. Så nu har jag ett kort som säger att jag ska simma 5 gånger till. Jag kommer ju i alla fall bli ganska ren.
Annars har jag spenderat dagen i staden med en plånbok utan de viktiga korten (jag hade glömt dem under ritplattan), utan möjlighet att köpa pennorna jag skulle köpa (dels för att jag inte hade några pengar, men mest för att de var slut på affären) och ett mobilnät som inte verkar fungera och en mobiltelefon som knappt haft några batterier.
Fast jag köpte mig i alla fall en klänning. Den är i silver, har en stor rosett, formen av en bakelse och kostade 29 kronor. Rosetter och billiga klänningar kan ju inte göra en annat än glad.
Och ja, efter 4 månader har jag fått träffa älskade fröken Julia igen. Hon har varit i Asien, det är häftigt. Vi är båda lite överraskade av snön.
Brev, vanliga analoga brev, är väldigt trevliga. Jag skrev en liten hög med brev sista veckorna i Frankrike, fast ärligt talat så följde de flesta med resväskan hem och skickades inte alls. Jag tycker dock mycket om att skriva brev. Jag ska börja skriva mer.
(fast jag saknar frankrikes linjerade block)
Det är jättemycket snö i Burträsk. Känns lite overkligt i jämförelse med Stockholm och speciellt Frankrike. Igår gick jag aldrig ut, idag gick jag till Konsum. Men mest sitter jag här och är konstnär på heltid och gör massa saker och snart ska jag ta itu med Lavajobbet också.
Det där var bara åtta. Men i dagarna kommer det ett nytt projekt med Andreas i bloggform. Sen har en jag använder för att minnas länkar och idéer som egentligen inte räknas.
Sen har jag haft Systrarna Bäckström med Matilda och Ska vi slå vad med ett uppdrag var tredje dag ungefär (funderar på att dra igång den igen).
Det tror jag var alla.
Haddahaddahadda, var som sagt inget jag skulle ha kvar. Men det blev så och nu ligger det någon novell och några dikter där. Och mina hittills två illustrerade sagor.
Och ja, förresten. Det här riktar jag mest till Tobias om han läser det men även till folk som har lust att tycka synd om både mig och honom.
Datorn jag kastade i golvet hade fel på hårddisken, inte skärmen. Första gången jag och pappa provade att koppla in hårddisken till en vanlig dator gick det (hade satt den i en sån där behållare som gör att man kan ha den som extern) och jag tänkte att ”bra då är det lugnt då kan jag ha den så här” Jag meddelade Tobias och sa att han skulle få igen sina foton och texter från Frankrike och jag förde inte över något till någon annan dator då.
Men det skulle jag ha gjort. För nu fungerar den inte alls.
Så det är bara att tacka adjö till alla foton, texter, teckningar som fanns på den. För det är nog inte alls så troligt att få tillbaka dem nu.
Och att resa över huvud taget, och då menar jag själva resandet. Bussar är också rätt trevliga, speciellt om natten och det står en överförfriskad äldre man som skickar in en lika förfriskad äldre dam i bussen och ropar till chauffören, och hela bussen för den delen
– Det här är den värdefullaste kvinnan här, ta hand om henne.
Jag tycker om att åka tåg och att resa. Men det är nog resandet jag gillar bäst. Jag är inte en sån som älskar att se på gamla ruiner och försöka hitta rätt på en karta (för det är jag värdelös på ändå), läsa en turisttext och stå på exakt samma ställa och skjuta av blixten där redan hundratusen blixtar har blixtrat så jag har en identisk bild av den där stenbyggnaden som alla andra att sätta i albumet.
Fast jag tycker om att träffa människor och träffa vänner som flytt från deras vanliga hem för att hitta världen. Jag tycker om att träffa de jag saknar eller helt enkelt bara tycker om väldigt mycket. Trots det kan jag inte påstå att jag är en socialt begåvad människa direkt. Jag har en liten bristande förmåga i att samtala ganska ofta. Men, är man norrlänning så är man.
Jag tycker om att lyssna och iaktta människor. När de pratar i telefon och ska berätta en helt otrolig historia som hände dem när flygplatsen var tvungen att stängas på grund av all snö.
– …nu kommer det säkert brytas men jag ringer om och berättar fortsättningen senare.
ooh, cliffhanger.
Jag tycker om snälla tanter med så mycket dialekt att jag lägga all koncentration på att försöka förstå vad de pratar om. Oftast är det något om vädret.
Jag tycker om att lyssna på musik jag lyssnat på alldeles för många gånger, läsa kärleksromaner, tänka och rita. Och när man tycker om sånt så gör det inget att det tar fyra timmar till en liten håla någonstans i ingenstans i Sverige.
en tågstation och en man som troligtvis bor i närheten av den
Anledningar till min försenade hemkomst från Stockholm
