Det finns olika sätt att känna mig på, en är den där Annika som pratar oavbrutet om alldeles för många saker och gör lite för mycket. Men ibland försvinner den sidan av mig. Jag har alltid varit en smula blyg och inte varit så bra på att ta kontakt med nya människor. Men på senare år har jag känt att jag blivit bra mycket bättre på det och sista året var jag faktiskt riktigt duktig. Fast, ibland kommer det tillbaka, blygheten, tunghäftan, tråkigheten som jag trodde jag lyckats jobba bort. Och jag hatar det.
Ibland tappar jag även all kreativitet och all beslutsamhet och blir liksom jämngrå och smälter in i tapeten och hur mycket mer jag än tänker på det är det som att någon häller ytterligare en hink lacknafta över mig för att ta bort ännu mer färg.

Så, nu är det dags att ändra på det.
(Förhoppningsvis kan jag i alla fall få bli lite bamseblå om tårna)