Så kom den dagen jag inte trodde skulle komma på ett bra tag, kanske aldrig.
Idag när jag efter Presselektionen gick hem för min rast på två timmar såg jag några vita små saker åka förbi mig. ”Det såg nästan ut som snö” tänkte jag men samtidigt tvivlade jag då jag inte trodde att det kunde snöa här den här tiden på året.

Men ack så fel jag hade. När jag gjort mig en kopp te och virat in mig i filten som vanligt såg jag hur mer och mer av det där vita kom trillande ner från skyn. Jag vet att jag antagligen skulle ha haft med mig ett par gummistövlar för att förbereda mig på sånt här, för nu kommer det bli blött och slaskigt på gatorna. Men bara för en liten stund får jag titta ut genom fönstret, dricka mitt jordgubbste och mysa med några värmeljus, det känns bra, det känns lite som hemma. Och nu ska ni veta, nu snöar det lappvantar.

Och på tal om vantar så fick jag ett mycket välkommet brev i morse. Min kära mor hade hört min frustration om det svåråtkomliga garnet i Frankrike och packat ner en hel drös med nystan i ett brev till mig. Så förhoppningsvis om någon dag eller så, så behöver jag inte gå med kalla händer.
(Fast samma dag som hon skickade brevet så hittade jag var de gömmer allt garn här i Aix, fast, jag ska virka upp det här först. Röd och Bamseblå är ju mina favoritfärger.)