Jag sitter på en liten pub någonstans i Sverige, det är lite småkallt men ändå väldigt mysigt.

Jag går omkring på gatorna i södra frankrike, en Smurf kommer fram till mig och säger att jag är solen i hans liv.

Jag drömmer så fruktansvärt mycket numera. Alltid! Varenda gång som somnar till lite börjar jag drömma. Jag gillar att drömma så det är inga problem med det. Drömmarna känns dock så verkliga och ibland vet jag inte riktigt var jag är när jag vaknar. Tillslut brukar jag dock inse att jag är i södra Frankrike i en väldigt hård clic-clac.

Lite paradoxalt blir det när man är på väg att köpa en baguette och en helt blåmålad man med vit mössa kommer fram till en. Mannen bredvid, klädd i något uniformsliknande, säger att hans vän, smurfen, vill säga några ord. Han går ner på knä och säger att jag är solen i hans liv och så vidare.

Hela dagen har det gått förbi folk i konstiga utstyrslar. Vid tvåtiden vinkade några grottmänniskor till oss i fönstret och vrålade ”BONJOUR!”
Det är tydligen någon slags nollning, smurfen och hans fösare eller vad man ska kalla det, förklarade lite för mig.

Igår åkte jag, Tobias och Robert till Marseille. Efter att ha gått omkring ett tag såg vi ett sånt där litet turisttåg. Ungefär ett sånt småbarnen kan åka omkring i på Gröna Lund.
”Vi borde egentligen ta det där” sa vi lite småironiskt.
Det slutade med att vi lyssnade på skrällig gammal dragspelsmusik som avbröts av information på franska, tyska, engelska, spanska på väg upp mot Marseilles högsta punkt.
Det var värt varenda öre, utsikten var helt fantastisk. Dessutom var tåget lite som en berg- och dalbana på gatorna och jag kan väl inte säga att det kändes speciellt säkert.
Vi åkte hem till Aix och var framme vid åttatiden. Vi ringde Roberts Brittany och gick sedan ut och åt på en italiensk restaurang med TV så vi kunde se den viktiga rugbymatchen, semifinal. Frankrike förlorade mot England tyvärr.

Förutom att sova och ha massa drömmar så leker livet här i Aix. Vi har fått en massa saker till lägenheten. En grej att hänga kläder på och en grej att lägga kläder i. Mer bestick (knivar! Woho!), koppar (en tjej- och en killkopp, ”3-2-1 You´re already dead” står det på den som inte är röd och gullig) och det bästa av allt, en tv utan sladdar! (vi kommer nog få sladdarna om några dagar.. hoppas vi.. Annars är den rätt fin att bara titta på där den står i hörnet)
Efter en vecka i skolan så är det inte lika vilset som från början. Folk byter klasser men jag gillar svårighetsgraden på min klass trots att alla andra vill därifrån. De flesta vill byta till en lättare, andra blir uppflyttade till nivå 4 på grund av att de faktiskt kan flytande franska.
De på skolan är antingen från Kalifornien eller så är de asiater. Svenskarna är inte så många på skolan till min förvåning, jag vet bara tre till förutom jag och Tobbe. Jag tror de håller till på någon av de andra skolorna för det ska tydligen finnas rätt många.

16 oktober klockan 22.06
Jag har inget att göra, jag har ritat och målad klart 6 personer. De heter Elise, Bartolomeus, August, Egil, Harriet och Carl. Trodde det skulle ta längre tid. Vi har fortfarande ingen TV.
En muslimsk tiggarkvinna tänkte ta mjölken jag köpte idag. Jag var inte barmhärtig utan tänker använda den till min frukost. Det kanske var lite oschysst. Men man måste bli hård när man lever i ett land som detta.
Ett land där man får kärleksförklaringar av Smurfar och har grottmänniskor utanför fönsterna. Där alla går och håller händerna och en tokig lärare på skolan hatar alla amerikanare. (Det är svårt att tro, hon är otroligt söt och har jättestora ögon och lång mun.)
Visste ni förresten att det går bussar titt som tätt till Krypton härifrån? Ni vet stålmannens hemplanet. Idag åkte den bussen förbi mig igen och vad får jag inte se efter, jo, en ung man slående lik Clark Kent. Den versionen av honom som finns i Smallville alltså.