Dagen började med att stiga upp tidigt, övningsköra till trafikskolan. Få veta att det är ”fel bil” jag ska köra. Det vill säga bilen jag aldrig kört med. Jag fick ta nycklarna och sätta mig i den och känna lite hur det kändes. Sen kom det en herre och satte sig brevid mig, hälsade och ville ha mitt id-kort och bad mig signera pappret.

Vi körde iväg, samma håll som bussen går sa han, och jag åkte iväg den vägen. Fick motorstopp, sa ”..jag har aldrig kört den här bilen serru” ”nä, det tar ett tag att vänja sig vid en ny bil” sa han. Jag behöll lugnet och vred om nyckeln igen.

Annars var det som en väldigt kort söndagspromenad där man vänder på en stor plats vid infarten till en skjutbana och åker tillbaka mot Burträsk och får ett glädjande besked.

Jag och mamma skulle köra till Ostens Hus för att fira med en lunch där och när jag vred om nyckeln sa de på P3 att ”..Håkan vinner över Marit..” och Känn ingen sorg för mig Göteborg spelades på högsta volym i bilen på väg genom byn.

Men nu får jag allt vänta till i januari innan jag får göra gatorna osäkra igen.
För efter uppkörningen gick jag hem och packade väskan som är större än livet självt, sy ett lite underlig pennfack och på kvällen flög jag iväg till Stockholm.

Kaptenen på planet sa ”Mina Damer och Harar” i en sprakig mikrofon och på flygplatsen stod det en kvinna med en strassjeansbikini utanpå sin militärmönstrade t-shirt. ”underligt” tänkte jag.

Alltid när jag står vid bandet så tänker jag att man måste se självsäker ut när man ska plocka ner sin väska. Jag vet inte om det bara är jag. Men på något sätt så måste man ta kraft och slingra sig igenom folkmassan och sen kliva fram mot bandet tänka att ”hoppas jag inte tappar väskan, eller missar den, måste springa efter den”
Såklart tappade jag min väska, för den är stor och väldigt tung.

Jag hoppade på flygbussen och vid Scandic hotel var det en kille som tog någon annas väska och gick ut. Blev stoppad av väskans ägare och fick leta sig till sin och blev nervös och klumpig.

Jag fick mig i alla fall till Matilda och Markus med rätt väska, fick en födelsedagspresent innehållande saker man kan värma sig med i frankrike.

Nu sitter jag här i soffan, precis läst people med Sannahs bilder i och funderar på att gå och köpa en blixt på affären som aldrig har öppet när jag går förbi. Men idag kanske, jag hoppas på det.