prinsessdrömmar
När jag var liten tror jag att jag liksom många andra sa att prinsessa var det rätta framtidsyrket. Fast jag är inte säker, det mesta jag minns att jag ville bli var författare och konstnär. Jag skrev en fantastisk bok som hette ”Sagan om Boken” och berättelserna vi skulle skriva i skolan handlade om älvor, tomtar och rödhåriga, äventyrliga flickor som kröp genom buskarna till andra världar.
Sen glömde jag bort att skriva, och jag ritade inte speciellt mycket heller, och jag sa att jag skulle bli fotograf istället. Jag fick en enkel digitalkamera i present, ville vara som Liselotte Eriksson och använde diverse fotoredigeringsprogram för att få det att verkligen se ut som att vi satt på de där svamparna. Jag köpte en lite bättre kamera och bilderna hamnade på diverse forum på internet. Jag var medlem på alla. Sen köpte jag en systemkamera och fotade porträtt då och då. Kom på att jag kanske kunde rita igen.
Jag skulle hålla på med reklam, och rita bilder, jag startade eget företag och började frilansa som illustratör på sidan om, och nu köper ni bilder av mig så jag knappt hinner med.
Sen läste jag en kommentar på UnderbaraClaras blogg i inlägget hon gjorde om min bild där en tjej skrev att om hon kunde göra som jag så skulle hon veta vad hon ville göra av sitt liv.
Men vet ni vad. Jag har ingen aning. Jag vet knappt var jag kommer vara om två månader, eller vad jag ska göra. Ibland kan jag saker hur bra som helst och är bäst i världen, men ibland kan jag ingenting och känner mig totalt värdelös. Och det känns så fånigt att ha en sådan ångest att jag behöver få varm mjölk serverad till mig vissa kvällar (det ska tydligen lugna kroppen) för jag vet ju att jag egentligen inte alls är värdelös. Jag kan ju faktiskt vara riktigt bra på vissa saker ibland, och dessutom är jag ju ganska snäll.
11 thoughts on “prinsessdrömmar”
det var sanna ord =)
alla känner sig värdelösa då och då.. Tur att vi inte är't!
jag skulle iaf vilja backa upp dig och säga att du är rätt BÄST. Du skulle bara höra superlativen jag använder när jag ska beskriva min kompis annikas konstnärskunskaper!!
Kära nån! Jag har bara läst din blogg i någon vecka och du har redan inspirerat mig jättemycket! När jag läser din blogg får jag lust att vara kreativ, klippa, klistra, vika och fixa! Imorgon ska jag nog köpa mig lite garn och sticka en halsduk!
Du är allt annat än värdelös, du är värdefull. Full av värde.
Sitter här och panikar över livet. Funderar på att starta ett eget litet företag och som du frilansa med lite illustratörs-mojs. Eller funderar och funderar. Jag SKA göra det alldeles strax. Precis som jag alltid har velat. Och DÅ kommmer paniken. Och känslan av att det här kommer aldrig att gå, det kommer bli katastrof, jag kommer fucka upp det, det kommer rinna ut i sanden, jag duger inte.
Och så råkar jag läsa ett inlägg på en blogg jag nyss hittade med en grym tjej som inspirerar nåt vansinnigt. Det här inlägget.
Och undrar om jag inte blev… lite lugnare. Jo. Ja.
Tack.
känner verkligen igen mig. går i trean på gymnasiet, och ångesten börjar reda kicka in. Det löser sig nog, och du är riktigt talangfull!
Hej Annika. Jag känner igen mig. Jag hade också en blogg där jag publicerade mina illustrationer och fick väldigt mycket positiva kommentarer, "Vad du är duktig" "Vad bra du är på att rita" osv. Ändå var jag olycklig, och jag kände mig aldrig "bra". Och bloggen pressade mig att prestera mer och mer, bättre och bättre. Jag stängde den till slut. Nu ritar jag ibland, för att det är kul, och jag gör det bara för min egen skull. Jag har märkt att jag blir älskad varje dag ändå, även om jag inte gör något "bra" utan bara "är".
Jag älskar din blogg, och jag säger inte att du borde stänga den, men kanske borde du stanna upp och fundera över varför du har den och vad som gör dig lycklig. Det gjorde jag. På internet finns det många som skriver hur bra man är på att göra saker, men dom har aldrig träffat en på riktigt och kan inte säga hur bra man är utan prestationer. Och så börjar man tro att verkligheten är, gör något bra så blir du älskad.
Jag tror att du är bra, även om du skulle börja rita fult. Du är snäll, det är viktigast!
Kramar
Hej.
Jag har precis hittat hit till din blogg. Jättefin!!
MEN om jag minns rätt var det väl du som hade en "julkalendersblogg" förra året?
"Stjärnfall & Vinterkyssar". (Om jag har fel, förlåt.)
Men det var så mysigt att läsa förra året så jag undrar om du kommer ha något liknande projekt i år?
Tack!
/MALIN
hej annika. nu ska jag kliva ur min anonyma kropp ett slag, för såhär kan vi ju inte ha det.
alla får ångest ibland. ibland massor av ångest. jag med. jag kan ligga på golvet o gråta i flera timmar, utan att egentligen veta varför. men för ett tag sen bestämde jag mig för att sluta upp med det. visst kan man behöva gråta en skvätt få och då, men bara om det får en att må bra, inte må dåligt.
det finns två sätt att se på saker. ett bra och ett dåligt. väljer man att se saker på det bra sättet mår man lite bättre, allt känns lite enklare. för vet du vad. allting löser sig. alltid. även om det inte känns så jämt. och oj så onödigt det är att gå runt o må dåligt över nåt som man inte ens vet vad det är.
och att inte veta vad som händer om två månader, ett år eller fem, är väl bara spännande? 🙂
och sen vad gäller din talang o så vidare. helt sjukt hur duktig du är. och alltid har varit. det vet du också.
så. drick varm choklad, gråt till en fin film eller bok då o då och fortsätt vara snäll, så löser sig allt. alltid.
kram från burträsks skogar.
Hej! Det var jag som skrev den kommentaren … Jag hoppas att jag inte orsakade dig någon ångest! 🙂 Egentligen förstod jag redan när jag skrev kommentaren att det är som du säger, för så tror jag att väldigt många känner. Folk i min närhet säger att jag är bra på vissa saker och borde satsa på det men själv känner jag mig värdelös och kan bara inte tro på vad de säger. Jag vågar liksom inte tro på mig själv. Och hur många gånger jag än säger till dig att du är SÅ DUKTIG och ska tro på dig själv till hundra procent, så vet jag ju att du kommer känna likadant i alla fall. Precis som jag känner mig lika värdelös och osäker hur många gånger folk i min närhet än säger att jag är bra på saker. Det sitter ju liksom i vår huvuden … Dessutom tror man ju hela tiden att andra har det bättre, att andra är mer säkra på sig själva och vet vad de vill göra. Egentligen kan det kännas lite tröstande att höra att andra har samma osäkerhet som en själv, även om man önskar att det inte var så.
/Cecilia
Vad fint skrivet! Jag tror att du är en jättefin människa även om du inte kunde rita det minsta fint eller pyssla något endaste litet skrutt. Man är inte vad man gör. Kram!
Är så lycklig över att jag hittat till din underbara sida. Perfekt när man behöver massor av inspiration. Otroligt vackra texter och bilder! Tack!!