Browsed by
Tagg: feminism

Tjatromantik

Tjatromantik


”Tjatromantik utgår från att män förtjänar och har rätt till kvinnors uppmärksamhet och omtanke”

Såhär lagom till att säsong 4 av Skam är här vill jag lyfta denna videoserie som Fem i familjen gjort. Med utgångspunkt i William och Nooras förhållande som började precis som rubriken säger: Med tjat. Det handlar om mannen  som inte kan ta ett nej och i den saga vi får berättat för oss gång på gång i film och böcker så visas det som något positivt, att han är passionerat förälskad. Samma beteende från kvinnor (i Skam är detta Vildes kärlek till William) så beskrivs hon som hispig och världsfrånvänd. Jag tycker verkligen Fem i familjen har gjort en bra sammanfattning av denna problematik, så nu när de har släppt tredje delen kände jag att det var dags att tipsa om dem allihop i ett inlägg.
Se, sen kan ni diskutera i smågrupper.

En helt vanlig promenad

En helt vanlig promenad

En helt vanlig promenad i stan för vissa människor innebär även ett flöde av oönskade kommentarer från främlingar.

I den här videon har en helt vanlig kvinna promenerat tyst genom New York. Framför henne går en kille med en dold kamera för att dokumentera det som sker för att visa det för världen.

Shoshana B. Roberts, kvinnan i filmen, säger: “I’m harassed when I smile and I’m harassed when I don’t, not a day goes by when I don’t experience this.” Och så är det för många kvinnor. Det spelar ingen roll vilka kläder du har, om du är sminkad till tusen eller inte alls.

Även om de män jag möter på väg till jobbet sällan säger något elakt, så spänner jag käkarna och fäster blicken långt långt borta och hoppas att de håller tyst denna gång.

Läs mer om filmen här.

Om att tänka på vad man äter.

Om att tänka på vad man äter.


Det finns en paradox i mitt huvud. En som säger att det är okej att se ut som man gör, att jag ska vara nöjd med det jag har och jag ska säga yeah baby åt spegelbilden varje morgon. Men den andra säger att kroppen inte är fin, den säger att det finns krav, det finns ideal, ät detta, rör på dig och du mår bättre om du är smalare.

Det finns en vikthets å ena sidan, å andra sidan finns en åsikt man ska ha om man tycker som jag gör, om man är politiskt lagd åt det hållet jag är och är relativt medveten om världen (vilket jag gärna vill tro att jag är). Det är att man ska tycka att man är snygg, eller åtminstone duger bra för den man är.

Vissa dagar är jag så förbubblande snygg, det kan jag tycka, men andra dagar tittar spegelbilden tillbaka med ett hånleende och säger att det inte blev bättre än så här. Klänningen i butiken sitter helt fel, den rundar rumpan för tidigt, allt känns hopplöst knöligt, bulligt, fel och det blir röda kanter i midjan av strumpbyxorna. Då mår jag dåligt, inte bara för att tjockångesten letar sig framåt genom nervtrådarna utan också för att jag känner att jag inte ska tycka så. Jag får inte tänka så.

Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag skulle börja banta för att få en finare kropp, om jag började dricka juicer och drycker som utlovar ett smalare resultat. Det skulle inte stämma överrens med mina ideal och jag skulle känna att jag gör något som är fel och dumt. Jag vill inte att någon ska behöva känna att de måste gå ner i vikt, inklusive mig själv, men tanken på det kommer då och då att jag borde, att det blir bättre då.


Sen kommer jag på att jag tycker så mycket om kakor och glass, och då går det över.

Happyland

Happyland


Jag var på X-factor igår, live och vip och hela köret. Anledningen var att Joakim jobbar med ett webbprojekt åt tv4 så han och några jobbarkompisar fick biljetter och skulle gå dit. Det var rätt kul faktiskt, intressant att se hur det hela går till och lite bisarrt att se (och höra) fansen som skrek och var alldeles tokiga.

Dock blev jag rätt upprörd över det nummer som Alexander gjorde. Han sjöng Amanda Jensens låt Happyland, som visserligen andas dekadens, men att visa det genom en scenografi med red light district-referenser och neontextade ord som ”peep show” och ”girls” och de dansanta damerna på scenen var självklart klädda som prostituerade. Nja, inte helt okej säger jag.

Att juryn sedan hyllade honom och Orup (som är hans coach och bestämmer saker) genom att säga att detta var ett av de snyggaste framträdanden han gjort. Inte helt okej det heller.


Här är orginalet:

Den censurerade kritiken

Den censurerade kritiken

Genusfotografen kritiserar foton med fokus på hur det kvinnliga och manliga framställs. För ett tag sen tog han upp ett gäng bilder publicerade i Arlanda express. Bilderna var oerhört märkliga bara. Den kvinnliga superkocken försökte bland annat dricka vatten ur diskslangen i sina fashionkläder och superstylade hår. Det var en bra artikel på hur kvinnor ofta porträtteras i media och den spreds fort över nätet.

Spectacular Studios, agenturen som företräder fotografen, tog sedan kontakt med Genusfotografen och yrkade på olaglig publicering av fotografierna. Men det är uppenbart att det hela egentligen handlar om en agentur och en fotografs rykte.

Precis som Genusfotografen skriver i sitt inlägg, så är det märkligt att det i tryckt media är okej att publicera bilder och fotografier, utan fotografens tillstånd, för att kritisera. Men när det gäller digital publicering så är detta förbjudet. Bildkritik utan bilder blir en oerhört klurig situation.

Jag känner mig väldigt arg. Hur Spectacular Studios, eller rättare sagt ägaren av företaget, beter sig, vilka åsikter han uttrycker och framförallt de bilder han verkar förespråka.

Läs hela historien om hur Genusfotografen blev censurerad och 15 000 kronor fattigare.

Kakor och rabatterbjudanden

Kakor och rabatterbjudanden

Jag tycker Helly skrev det så bra, så jag citerar det här:
Nej, idag är inte en dag då ni ska bjuda alla ”härliga tjejer” på wienerbröd. Nej, ni ska inte säga ”Grattis på Er dag!”. Nej, ni ska inte skapa ”specialerbjudanden för tjejer” på krogen och i butiken. NEJ, ni ska inte erbjuda hjärtformade våfflor med lönnsirap som efterrätt till alla av kvinnligt kön.

Man ”firar” inte kvinnodagen. Man uppmärksammar alla sjuka orättvisor. Man pratar om makten och normen och vad tusan vi ska göra åt det.

En av dessa orättvisor ser ut så här:
Om du jobbar 8.00-17.00 och är man får du lön hela arbetsdagen. Som kvinna får du enligt uträkning inte lön efter 15.51.

15.51 är ett event skapat för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Genialiskt sätt att uppmärksamma på ett konkret sätt och det är väldigt enkelt att delta. På facebooksidan föreslår de att du lägger detta frånvarosvar på mailen när klockan slagit.

”Hej!
Jag är på plats på jobbet men har idag, på Internationella kvinnodagen, valt att aktivera mitt frånvaromeddelande för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Gör det du också!
Löneskillnaden mellan kvinnor som grupp och män som grupp är 14,3 %. Räknat på en arbetsdag mellan 08-17 innebär det att kvinnor arbetar gratis efter kl 15:51. Såhär har det sett ut sedan 1981 – utvecklingen står still. Hög tid för en förändring och lön hela dagen!

Håller du med? Då föreslår jag att du, som jag, lägger in den här texten på ditt frånvaromeddelande med ämnesraden: Efter kl 15:51 jobbar kvinnor gratis, varje dag. Hög tid för lön hela dagen!”

Så sprid budskapet i mailen på twitter och facebook, funkar det inte, ja, då är det bara vi börjar gå hem en timma tidigare.

Här hittar ni facebook-evenemanget där ni kan läsa mer.

(och självklart borde du som man också delta)

Legohysterin

Legohysterin

Jag hade egentligen sinnessjukt mycket leksaker som barn. Med två äldre syskon fick jag ärva barbiesar, mjukisdjur och My Little Pony av, dessutom hade jag ju egna grejer. Lådorna under sängen var sprängfyllda av pyssel och dockkläder (och dessutom hade jag en rutschkana ner i sängen som egentligen var baksidan av trappen ner till källaren). Det enda jag aldrig fick leka med var den där Optimus Prime min bror hade stående högt upp på en hylla, den var han för rädd om. Men legot, det kunde vi bygga med alla tre.

Det är svårt att inte missa debatten om Legos senaste produkter. De för flickor och de för pojkar jämfört med den gamla annonsen från början av 80-talet. 
Lego när jag växte upp var det legot hon bär. Jag och mina syskon byggde, torn och pyramider i alla de klassiska legofärgerna.
Jag förstod aldrig varför man skulle köpa och bygga sådana saker som redan fanns, att man skulle bygga precis som på förpackningen. Det var inte det som var grejen. Grejen var att få göra något helt själv, känna att det var mitt bygge. Sen lekte jag inte så mycket med det vad jag kan minnas. Det var ju byggandet som var roligt.
Under Creative Summit för två år sen var en man från Lego där och pratade. De hade stora visioner och jobbade fantastiskt på webben med sina användare. De tog tillvara på de äldre legofantasterna och skapade forum och vissa fick vara legoambassadörer. Det lät så bra allting och det kändes som att de verkligen tagit med varumärket till idag. 
Tills frågestunden kom.
”Vad kommer i framtiden?” frågade någon i publiken
”Jo, vi håller på att ta fram ett Lego specialanpassat för flickor och pojkar.”
Då sjönk mitt hjärta och allt det andra så fantastiska om hur de jobbar på webben var liksom inte värt någonting. 
Jag tänkte att Lego är en av de få leksakerna som är neutrala. Det är den leksaken alla kan leka med och bygga saker av utan att behöva vara en ”tjejig” eller ”killig”leksak. Och sen tänkte jag nog en stund på att de var dumma i huvudet.

Läs PO Tidholms artikel från DN här
Och läs gärna spelbloggaren Susanne Möllers inlägg om saken

genus i barnböcker

genus i barnböcker

Ja, jag har hakat upp mig på det här. När jag såg artikeln på DN blev jag dock lite hoppfullare om min egen verkan i det hela. Förvisso är inte julkalendern en barnbok, men har väl likheter till en. Vi har en väldigt blyg, snäll och känslosam man med i alla fall, mesig är han till och med ibland. Det räknas.

”Någon motsvarighet till sökordet ”Starka flickor” finns inte på biblioteken när det gäller ömsinta pojkar. Det där med sökord är över huvud taget svårt. För vad är egentligen en stark flicka? Är det alla Pippi Långstrump-kopior, eller är det den blyga tysta tjejen som har en inre styrka?

Och vad är i så fall en snäll pojke? Nästan alla bilderbokskillar kan platsa i den kategorin. Går det att hitta något uttryck som kan illustrera de killar som inte följer gängse mönster för hur pojkar ”ska” uppföra sig? Snälla killar, omsorgsfulla, annorlunda, mjuka eller försiktiga killar?

Ju mer man försöker, desto tydligare inser man svårigheterna.”

För övrigt känner jag mig desto mer sårbar när det gäller julkalendern i år i och med att jag skriver den rätt mycket jämfört med förra året då Andreas stod för texten. Det är ganska mycket mer utlämnande att skriva text än att rita en bild. Japp. Kanske därför jag hakat upp mig på det här så mycket.