annika bäckström

I fredags åkte vi iväg med färjan. Det var en bisarr upplevelse till en början. Först blev vi märkligt fotograferade likt fotografierna från nöjesfält, några steg senare  stod Mumin och Lilla My och hälsade oss välkomna, några steg till stod två kaptener och gjorde samma sak och bakom dem stod det ett band som spelade klämkäcka låtar på temat Siesta.

Men sen tog vi oss upp på däcket och njöt av vårsolen.

Där var det lugnt och stilla.

Vi tittade på skärgården som sakta försvann bakom oss.

Sen någon gång somnade vi i våra hytter och vaknade upp när vi snart var framme i Finland.

Vi började genast turista och tänkte att den där vill man inte ha i munnen på en cykeltur.

Sen skippade vi designmuseum och gick direkt till loppisarna och second hand-butikerna för att få se de historiska vingslagen av Arabia, Marimekko och Ittala.

Det fanns så sjukt mycket fint att man önskade att man var i stort behov av minst 15 hela serviser.

Och en och annan gryta.

Och skogsväskor i plåt.

Men liksom de pastelliga vuxentidningarna så fick de stanna i landet den här gången.

Sen provade vi en av Finlands bästa delikatesser: Örfilen! Stans största fanns att finna på Café Succée.

Som en hel måltid.

Men alla skulle ha varsin. Så var det sagt.

Med energin återfunnen funderade vi på om det var såhär man skulle röra sig i grannlandet.

Om det var såhär man helst skulle se ut.

Och om det var såhär man skulle känna sig.

Vet ni vad? Jag har tagit båten över sundet, tillsammans med Joakims familj, och hamnat i Helsingfors den här helgen. Joakims föräldrar fyllde nämligen 60 år i höstas och fick i present av barnen att åka hit och se på svensk musikal och turista med oss.

Det är första gången jag besöker Helsingfors, men det är så himla fint här, idag har vi bland annat hittat hotellet och ätit Örfilar, dvs gigantiska kanelbullar och tittat i mängder av design- och anikbutiker. Foton på det får ni kanske se i morgon om jag inte är alldeles för upptagen med att turista.

Nu när jag är här är det ju bäst att passa på att fråga om det någon av er som har något tips på vad man absolut måste se, besöka eller äta. Så, vad får jag absolut inte missa i Helsingfors?

Förra helgen hamnade jag och Joakim helt plötsligt på gatorna i ett kallt Östersund

För där bor Elin och Joakims bror Matte nuförtiden!

Det var alldeles isigt, så vi begav oss snabbt hem till deras lägenhet och en varm kopp te och brödernas syster Hanna som också var på besök.

Nästa dag kunde vi titta på deras lägenhet i dagsljus.

Och kika på det mest fantastiska gamla fotot de har hemma. Det är kanske sju centimeter brett som gamla foton brukar vara och bilden liknar en märklig dröm med ett flytande hus. Jag tror jag kommer sätta upp fotot av fotot på väggen här hemma.

Sen var det dags att ge sig ut på en promenad i vintersolen.

Och sedan utflykt med varm choklad och bullar.

När allt var fyllt med snö var det dags att åka in mot stan igen, titta på vad som hände på SM-veckan och traska runt.

Mitt på torget stod denna märkliga sak som faktiskt inte var en hoppborg. För tjugo kronor fick man kika hur det såg ut därinne.

Det var blått

och rött

och fullt av gångar så det kändes som vi levererade syre i En cellsam historia.

Det var lite småmagiskt och man gick vilse nästan hela tiden.

Och snart var även den kvällen slut.

Innan vi tog tåget mot Stockholm igen så bjöd Matte på världens godaste hembakade semlor

och kaffe

Hejdå Mattelin.

I helgen har jag:
Åkt tåg till Hudiksvall
Ätit kakor
Ätit tårta
Firat Joakims pappas födelsedag
Gått jättelångt i skogen utan att bli blöt om fötterna
Sett Joakims bror på tv flera gånger.
Ätit bullar
Druckit vatten ur en kallkälla
Blivit halvt avsliten håret av ett ivrigt barn
Ätit Injera, för första gången, hemlagad på riktigt eritreanskt vis.
Fastnat för serierna New Girl och Work of Art
Köpt glitterhårspray
Sålt en dator

Först var vi ute och kikade efter hjortron, det var mängder av röda kart i hela skogen. Vi tänkte att det var perfekt, vi skulle bara vänta en dag eller två så skulle syltburkarna snart stå i drivor hemma hos oss alla. Fast så blev det inte, för på alla våra ställen var hjortronen redan plockade. Allt var borta och syltdrömmarna hade reducerats till möjligen en burk.
En kvinna kom ut i skogen och visade sitt revir ”Ni pockar väl inga kart?!” sa hon och ville nästan kika i hinkarna. Det är en hård kamp där ute.

Jag har börjat prata annorlunda, jag skyller det på att varje gång vi åker bil så lyssnar vi på Torgny Lindgren som läser ur sin bok Minnen. Helt plötsligt är det så enkelt att myta ihop historier som utspelar sig i Västerbottens inland och berätta dem med samma dialekt som Torgny själv. Så där ute i skogen, när allt kändes hopplöst bubblade Torgny Lindgrenskan fram ett nytt ordstäv i min hjärna:  Längs de upptrampade stigarna finner du inga hjortron. 
För det är ju så enkelt att gå där andra gjort en väg, men där är hjortronen oftast redan plockade, så man måste gå rätt ut, trampa ner i några hål, få grankvistar i ansiktet och kanske hitta något enda litet hjortron. Eller så hittar man möjligen blåbär, men det kanske kan vara bra det med.

Det var Hjortronfilosofin.