Tjocka katter dansar inte

Tjocka katter dansar inte

När jag var liten åt jag stuvade makaroner när jag fick bestämma och det var pappa som skulle laga det för han gjorde det bäst. Jag ville bara ha klänningar på mig och kläder med synliga märken var jag rädd för. Jag hade en mycket bestämd åsikt om vad jag skulle ha på mig har jag fått höra. Min högsta dröm var att bli konstnär, och lite senare författare. Det bästa jag visste var att vara inne och pyssla. Jag ville helst inte vara ute och hatade när sockarna knölade sig i skorna. Jag sa att min favoritfärg var röd, för det var mammas favoritfärg och jag hade hört att andra barn tyckte som sina föräldrar. Det fanns en fröken på dagis som var sträng och alla var rädda för henne. En annan var min favoritfröken och gav mig ett av sina diadem med glitter på när hon slutade.

Det är sådana saker som jag minns. Men så finns det vissa saker som jag inte minns, min kära mor säger att det antagligen är tur att jag inte gör det.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men skulle gissa att jag var någonstans mellan två och fem.
Mamma började se att jag inte riktigt var lika glad som jag brukade när jag varit på dagis och när hon väl frågade började jag gråta, hulka och kippa efter andan sådär som bara barn kan göra. Hon frågade varför och när jag till slut svarade fick hon veta att en jämngammal liten tjej hade, när vi var ensamma förstås, dragit upp min klänning, petat mig i magen och sagt ”Du är tjock.”

Jag vet inte vad som känns mest konstigt, att ett litet barn skulle få för sig att säga det till ett annat barn, eller det faktum att jag blev så oerhört ledsen över det.

Dagispersonalen fick veta, så det stod och vaktade utanför dörren när vi lämnades ensamma. Sen när hon sa som hon sagt ryckte de upp dörren och sa att hon inte alls fick säga så.

8 thoughts on “Tjocka katter dansar inte

  1. Jag fick också en liknande kommentar som 5-åring. En jämngammal s.k. kompis pekade på min mage och sa "du är tjock, är du med barn?". Jag blev helt paff, sa nej och stängde dörren. Jag sa inget till min mamma och kommentaren satte sig tillrätta och stannade kvar. Länge… Det är först nyligen (http://www.sarapunktcom.se/node/112) som jag har kommit ur mina negativa tankar kring min vikt och lyckats stärka min självkänsla till att inte bry mig längre. Sådana kommentarer känns, gör ont och kan skapa ett helt annat liv till den som tar in kommentaren och låter den stanna. Och jag tror inte den som säger kommentaren alltid förstår vilken förödande effekt det kan ha om "fel" person får den.

  2. Åh min rubrik! (Själv använder jag den som namn på en spellista i spotify). Vad fint du skrev, fast vilken liten häxa till unge! Tur att fröknarna tog henne på bar gärning sen 🙂

  3. Åh, barn alltså </3

    Jag har fått berättat för mig att när jag gick på gymnastik när jag var i fyra årsåldern så hade en flicka sagt till mig "Vilka stora lår du har".
    Med en fyraårings oskyldighet hade jag svarat "Tycker du!? Då skulle du se min mormors!"

    Jag vet inte. Sorgligt att små barn ser sådant.

  4. Tänk, vilket sjukt samhälle, när vi lär våra barn att tjock är något fult som man kan använda som skällsord mot andra. Tänk att barn är medvetna om vikt så tidigt! Det skrämmer mig så himla mycket.

  5. barn är banne mig dumma små påhitt. vuxna med för den delen. tur att dte finns guldklimpar lite överallt dock.
    & det där med stuvade makaroner… visst hänger det kvar ett härligt nostalgiskt moln över den maträtten? jag blir så barnsligt glad varje gång någon lagar den till mig.
    ps. du är fin.

  6. jag tror (hoppas!) inte så små barn vet innebörden av vad dom säger riktigt..utan mer speglar saker dom hört sägas i vuxenvärlden. himla synd när inte någon vuxen finns i närheten då och kan rätta till och förklara, så små barn istället får ett gryn i huvudet att det är nåt fel att vara tjock..osv..också är tankarna igång.. 🙁

  7. Jag fick en liknande kommentar när jag var kanske runt sex år, en av mina kompisar sa att jag kunde flytta till Afrika för där var det modernt att vara tjock. Helt galet, för det första att vara medveten om den typen av frågor på det sättet och för det andra så var jag inte ens överviktig, bara lite vadderad.

Lämna ett svar till Jacqueline Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *