I morgon är det dags för den där stora hjärtedagen ni vet. Den där som singlarna fruktar och paren tycker om, sägs det. Jag har alltid tyckt om alla hjärtans dag och gav alltid mina vänner små kort. I och för sig kan det mest ha berott på att jag tyckte om att pussla och pyssla ihop dem och gillade en dag där man faktiskt får göra sånt, men ändå. Men det är klart, jag har avundats de som fått rosor på skolorna när jag inte fått, och jag har avundats de som haft någon att krama på när jag inte haft. 

Jag gick en sväng på stan idag  och överallt var det smycken som skulle krängas, hjärteballonger med helium och nallar som sa ”I Love You!” när man tryckte dem på magen. Bland trosor och behåar hade det letat sig in flera unga män som klämde och valde, hängde tillbaka och tittade på något annat och alla funderade de på samma sak ”spets eller inte spets, det är frågan”.

I år är första gången någonsin som jag har någon att kramas med på riktigt. För en liten stund sen frågade han tveksamt ”Vill du göra något jätteromantiskt i morgon?”. Men det vill jag väl inte? Sånt är ju faktiskt ganska fånigt, det tycker jag ju. Så jag säger ”Njao.. vill du?” och han svarar ”…kanske?” och jag inser att jag faktiskt skäms lite över att jag kanske egentligen vill det med, i alla fall lite. 

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget egentligen. Jag vill inte säga åt någon att strunta i morgondagen, jag vill inte säga åt folk att pussas och kramas så mycket de bara kan bara för att det står så i almanackan, jag vill inte heller säga hur förfärligt kommersiell dagen är, men jag blev lite förvånad över männens underklädesletande tror jag. Sånt trodde jag inte hände i verkligheten. Egentligen ville jag nog inte säga så mycket alls med det här. Och vad jag själv + pojkvän än gör i morgon så kommer vi nog ha det otroligt mysigt, för så brukar det vara här borta i Värmland.

(fast bästa sättet att uppmärksamma dagen, är nog ändå att klippa i papper, göra en animation, rita en teckning eller skriva en popdänga. Det blir man glad av vilket civilstånd man än befinner sig i. Det vågar jag nästan lova.)